Vart fan är världen på väg? Lite rädd blir man till och från när man hör eller ser vissa saker. Inte heller blir man upplyft i humöret när man ser eller hör på nyheterna. Var det värt att sätta två underbar barn till världen som är så jävla sjuk? Varje minut med dem är värd den glädje jag får av att ha dem i mitt liv, det är väl därför jag blir störd av att folk kan behandla varandra på ett våldsamt sätt. När jag vet vad som har hänt vänner och bekanta.
Först var det J, 18år, som för ett flertal år sedan blev mördad av sin tränare, hon hann inte ens komma upp i vuxen ålder.
Barndomsvännen R, 20 år, som föll illa och gick bort alldeles för tidigt.
Igår såg jag i ett tv-program att en av mina gamla klasskamrater har blivit mördad, 23 år ung. Hon var alltid så glad, trevlig och sprudlande.
Varför hände det dem? Meningslöst.
Utöver dem så är det ett antal vänner som blivit drogade, misshandlade och sexuellt ofredade. Det av folk som de har känt och vissa har varit okända och då helt oprovocerade.
H och jag var först på plats när en kille blev misshandlad mitt på gågatan i ÖSD. Två killar står och sparkar honom över hela kroppen och en tjej står bredvid och piper att de ska sluta. De kände varandra. Sjukt.
tisdag 31 januari 2012
torsdag 26 januari 2012
God natt, när?
Vad är det värt att ha en söt bebis om han bara skriker och är hysterisk?
Den snälla människan som kan ge mig några massagetimmar och samtidigt vara barnvakt skulle göra hela min värld. För nu värker min rygg så jag bara vill gråta. Höften håller nog också på att säga upp sig.
Är man trött när man säger "vi syns i morgon" till dottern när man lämnar henne på dagis. Hoppas bara att ingen av alla föräldrar och personal som stod där hörde. Turligt nog hörde inte Skruttis att jag sa det, hon var så inne i att de skulle gå till "pulkabacken" och åka stjärtlapp. Hon stod och visade upp sin "hund" (det är en valross-stjärtlapp) för kompisarna.
Ska sova nu så att jag slipper vara så trött i natt, om det kan fungera…!? och ja, jag vet att man inte kan bunkra sömn.
Den snälla människan som kan ge mig några massagetimmar och samtidigt vara barnvakt skulle göra hela min värld. För nu värker min rygg så jag bara vill gråta. Höften håller nog också på att säga upp sig.
Är man trött när man säger "vi syns i morgon" till dottern när man lämnar henne på dagis. Hoppas bara att ingen av alla föräldrar och personal som stod där hörde. Turligt nog hörde inte Skruttis att jag sa det, hon var så inne i att de skulle gå till "pulkabacken" och åka stjärtlapp. Hon stod och visade upp sin "hund" (det är en valross-stjärtlapp) för kompisarna.
Ska sova nu så att jag slipper vara så trött i natt, om det kan fungera…!? och ja, jag vet att man inte kan bunkra sömn.
tisdag 24 januari 2012
Fyra veckor
Idag blev lillmister fyra veckor, det firade han in dagen med att inte låta sina föräldrar sova mer än några få timmar, osammanhängande till råga på allt. Han blev nöjd när han fick ligga på pappas mage, med extra tryck på den. Minifom fungerade inte, så nu testar vi Sempers istället. Trötta som stryk är vi idag. Orkade i alla fall ta mig till Tyresö och äta lunch med S. Tack för en trevlig timme!
I morgon ska sonen måttas upp igen. Sen blir det den heliga veckofikan/lunchen med E och lilla H. Ska försöka hinna med lite shopping till mig själv, eventuellt ska jag köpa ett par byxor.. har sett ett par som jag ska försöka orka prova. Kommer inte i mina jeans eller några andra byxor ännu, förutom gravidbyxorna. Så roliga är inte de längre. Shoppade en liten lejon dinglis med speldosa, ett par jeans i storlek 56 och en tröja i storlek 68 till lillmister. Provade några tröjor och en bh till mig samt tittade efter en första år-bok, men jag vet inte om det är tröttheten eller något annat som ger mig beslutsångest från helvetet. Det kan inte alltid finnas något bättre, eller!? I alla fall så känns det som att det ska bli lite mer färg nu, pigga upp lite. Ner med något till kilo. Hade i morse ett kilo kvar till plusvikten, så jag är glad. Ska bara tappa fem kilon till är väl min önskan, men kanske inte ett måste.
I morgon ska sonen måttas upp igen. Sen blir det den heliga veckofikan/lunchen med E och lilla H. Ska försöka hinna med lite shopping till mig själv, eventuellt ska jag köpa ett par byxor.. har sett ett par som jag ska försöka orka prova. Kommer inte i mina jeans eller några andra byxor ännu, förutom gravidbyxorna. Så roliga är inte de längre. Shoppade en liten lejon dinglis med speldosa, ett par jeans i storlek 56 och en tröja i storlek 68 till lillmister. Provade några tröjor och en bh till mig samt tittade efter en första år-bok, men jag vet inte om det är tröttheten eller något annat som ger mig beslutsångest från helvetet. Det kan inte alltid finnas något bättre, eller!? I alla fall så känns det som att det ska bli lite mer färg nu, pigga upp lite. Ner med något till kilo. Hade i morse ett kilo kvar till plusvikten, så jag är glad. Ska bara tappa fem kilon till är väl min önskan, men kanske inte ett måste.
söndag 22 januari 2012
De är fan döda
Jävla datorer. Jag hatar er! Ren och skär avsky. DÖ DÖ DÖ, dödens död, om det inte var så att det var just det ni var. DÖDA. Nu skulle jag äntligen fixa Virans fototavla till dagis, då dör vår pc… där de flesta bilderna finns. Fan att man inte är haj på datorer. Får ta alla tre datorerna under armen och gå till farbror doktor von dator. Två som är kraschade med bilder, och lite annat smått och gott som vi inte vill ha i döda datorer. Snart tar jag mina pengar som jag inte har och köper en ny dator som enbart används till bilder.
lördag 21 januari 2012
Hawaii
Mums! Nu är vi mätta och belåtna. Idag efter en sen eftermiddagsshoppingtur i forum, åkte vi till vår gamla gata och köpte Stockholms, om inte Sveriges godaste pizza. Lyckligt nog var både herr och fru pizzabagare på plats idag. Viran är intresserad av att titta på när pizzorna tillagas, men är smått blyg för den prat- och skämtglade herr pizzabagare. Hon fick en egen pizzadeg att ta hem för att göra pizza till oss. Vi bakar egna pizzor nu när vi inte bor i huset bakom dem, och de två pizzeriorna som finns här suger. På den ena fick vi inte ens svar på om vi kunde få en ostfripizza, samt att han vägrade ta vår beställning, då gick vi till restaurangen bredvid, som nu tyvärr har lagts ner.
torsdag 12 januari 2012
Syskon, ja visst!
Det syns helt klart att de här två är syskon!
Viran är till vänster, på övre bilden är hon 1 månad och 8 dagar och den undre 2 månader och 2 dagar
Lejonet är till höger, på övre bilden är han 14 dagar och på den undre är han 5 dagar.
Viran är till vänster, på övre bilden är hon 1 månad och 8 dagar och den undre 2 månader och 2 dagar
Lejonet är till höger, på övre bilden är han 14 dagar och på den undre är han 5 dagar.
 |
| Viran hade en spontan middagsdejt med M i tisdags |
I och med att vi inte tänker köpa en till vagn, tre stycken räcker väl? Så valde vi i förra veckan att köpa en ståbräda eftersom snön aldrig kom. Självklart kom den när vi satt i bilen på vägen hem från affären. Viran älskar i alla fall sin ståbräda. Hon somnade till och med stående på den härom kvällen när vi var upp till centrum. Jag såg plötsligt ögonvitorna på henne och sen böjde sig benen. Hon fick bli buren hem, snarkandes över axeln.
fick tio...
igår av min stora älskling!
Vad vill du säga mig? Väntar du ut dagen som inte existerar? ;)
Livet hemma med två barn
Tiden går fort nu. Redan har miniskatten hunnit bli 16 dagar. Han är inte så där jätterolig ännu, sover, sover, sover och sover, sen äter, kräks och skiter han några gånger däremellan. Hans kära storasyster sa första dagen hemma att hon ville leka med lillebror, såg riktigt fram emot det, då känner man sig som en tråkig förälder när man snabbt måste tala om att han är liten och kommer bara sova. Nu har hon mer eller mindre accepterat att han är tråkig. Hon har full koll på om han sover eller är vaken. I de mest möjliga och omöjliga situationerna vill hon prompt ha honom i sitt knä.
Igår hade vi M, vår BVC-sköterska på hembesök. Är väldigt kul att se hur Viran reagerar på folk. M kommer in och Viran är jätteblyg, var ett år sen i feb som de träffades senast. M frågar om Viran fått en lillebror, då skiner hon upp och pekar mot sovrummet där han ligger och sover samtidigt som hon säger, "Där är J L" Sen under fikat och samtalet i köket ska hon sitta i M´s knä och bjuda henne på tygtårta. Underbart! Efter det var det dags att vägas och kontolleras. Han fick inte en enda anmärkning och har nu ätit upp sig till härliga 3880 gram. På onsdag i nästa vecka ska vi till BVC igen, då blir det både vägning igen och första mätningen sen födseln. Spännande, ser fram emot det. För han har helt klart vecklat ut sig nu och som sig visats, ökat i vikt.
Lillskatten var så gullig igår när jag nattade henne, då blev hon helt plötsligt väldigt pratglad. Vi låg och pratade om vår familj, jag sa att jag älskade henne och frågade om hon älskade mig, pappa och lillebror. Ja det gjorde hon. Frågade även om hon var glad för att lillebror var här och att han bor tillsammans med oss, får svaret typ "det är väl klart". Senare på kvällen när jag är in och pysslar om henne och storskatten kommer in och tittar till henne och när han gått ut säger hon "tycker om pappa M, mycket." Det är kärlek.
Hon visade stolt upp honom för sköterskorna på vårdcentralen i morse. Kändes mycket bra att vi tränade igår kväll på att gapa stort, sträcka ut tungan och lysa med ficklampa i halsen. Så när vi var hos doktorn idag var det första gången av fyra (tror jag) som hon tillät doktorn att titta i halsen. I-B fick även hon både sticka Viran i fingret samt ta odling från halsmandlarna. För besväret fick hon en liten glittrig groda istället för de vanliga klistermärkena… samt kåvepenin… Japp, hon har halsfluss. Kul, kul. Nu vet vi ju att hon mår bättre om två dagar. Kändes lite jobbigt igår då alvedonet inte hjälpte. Hög feber som inte ville gå ned efter två timmar.
Igår hade vi M, vår BVC-sköterska på hembesök. Är väldigt kul att se hur Viran reagerar på folk. M kommer in och Viran är jätteblyg, var ett år sen i feb som de träffades senast. M frågar om Viran fått en lillebror, då skiner hon upp och pekar mot sovrummet där han ligger och sover samtidigt som hon säger, "Där är J L" Sen under fikat och samtalet i köket ska hon sitta i M´s knä och bjuda henne på tygtårta. Underbart! Efter det var det dags att vägas och kontolleras. Han fick inte en enda anmärkning och har nu ätit upp sig till härliga 3880 gram. På onsdag i nästa vecka ska vi till BVC igen, då blir det både vägning igen och första mätningen sen födseln. Spännande, ser fram emot det. För han har helt klart vecklat ut sig nu och som sig visats, ökat i vikt.
Lillskatten var så gullig igår när jag nattade henne, då blev hon helt plötsligt väldigt pratglad. Vi låg och pratade om vår familj, jag sa att jag älskade henne och frågade om hon älskade mig, pappa och lillebror. Ja det gjorde hon. Frågade även om hon var glad för att lillebror var här och att han bor tillsammans med oss, får svaret typ "det är väl klart". Senare på kvällen när jag är in och pysslar om henne och storskatten kommer in och tittar till henne och när han gått ut säger hon "tycker om pappa M, mycket." Det är kärlek.
Hon visade stolt upp honom för sköterskorna på vårdcentralen i morse. Kändes mycket bra att vi tränade igår kväll på att gapa stort, sträcka ut tungan och lysa med ficklampa i halsen. Så när vi var hos doktorn idag var det första gången av fyra (tror jag) som hon tillät doktorn att titta i halsen. I-B fick även hon både sticka Viran i fingret samt ta odling från halsmandlarna. För besväret fick hon en liten glittrig groda istället för de vanliga klistermärkena… samt kåvepenin… Japp, hon har halsfluss. Kul, kul. Nu vet vi ju att hon mår bättre om två dagar. Kändes lite jobbigt igår då alvedonet inte hjälpte. Hög feber som inte ville gå ned efter två timmar.
måndag 2 januari 2012
Biet är här!
Det här inlägget firar bloggens 100:de inlägg, det nya året - 2012 - samt vår lilla son som hann komma innan tidsfristen löpt ut.
Som ni alla säkert redan vet vid det här laget så har vår lilla son nu anlänt med buller och bång, typ… så här kommer hans förlossningsberättelse lite mer utförligt. Det här hände efter förra inlägget…
07.40 Jag tar min dusch och får tre värkar, som inte lindras av kokhett vatten, under den tio minuter långa duschen. Det var helt klart riktiga värkar. Plockar upp Viran som har vaknat och står i sängen och ropar på mig. Hon får äran att få upp sin pappa ur sängen. Storskatten får börja klocka tiden mellan mina värkar.
08.28 Får jag tag på en barnmorska på avdelningen där jag skulle göra överburenhetskontrollen. Jag berättar hur läget är just nu. Hon säger att jag får en tid hos dem till klockan 14.30, men det låter på henne som att jag inte kommer komma in till dem. Blir det mer aktivitet ska jag ringa in till förlossningen, men skulle det mot förmodan avstanna är jag välkommen för en ordentlig kontroll hos dem. Värkarna kommer med ungefär 6-8 minuter och gör inte så ont.
09.00 Storskatten fixar frukost till oss, plockar i köket samt klockar mina värkar. Jag vet nog inte riktigt vad jag gör…irrar nog omkring mellan alla rummen bara, försöker få i mig min smörgås men värkarna kommer tätare. Nu börjar de göra mer ont och jag får börja andas igenom dem. Viran säger "mamma sover" varje gång jag blundar. Tycker det börjar bli lite jobbigt med henne då hon är som en papegoja, upprepar samma sak hela tiden. Älskling förklarar för henne "att lillebror är på väg och att det gör ont, därför blundar mamma". Så efter det säger hon, "mamma ont nu" varje gång jag blundar. Tigger till mig två alvedon någon gång under frukosten, som han inte vill ge mig egentligen med kommentaren "vad ska du med dem till?"
09.17 ringer mamma och säger till mig att vi kan köra in så tar hon och kör hem bilen och Viran. Under samtalet får jag den första värken som börjar kännas riktigt obehaglig, ropar efter support. Talar om för henne att pappa får köra in oss då älskling inte får lämna min sida. Klarar inte värkarna utan honom. Äter klart min smörgås och känner att jag måste gå på toaletten, sen är det dags att ringa förlossningen. NU vill jag ha smärtlindring på hög nivå. Under tiden jag är på toaletten får jag några värkar, under en värk blir jag helt hysterisk. Känns som han är på väg och jag hinner tänka att jag inte ska göra en "Emma"(föda på toalettgolvet hemma, med ambulanspersonal). Älskling kommer in och försöker lugna ner mig - pratar, klappar och försöker få mig att andas. Känner plötsligt en liten hand på mitt ena knä. Viran står och klappar mig och säger "mamma ont i magen".
09.55 Tar mig in till sovrummet för att klä på mig det sista lite snabbt och sen ringa förlossningen. Värken kommer och jag slänger mig i fosterställning på sängen där jag får plats mellan huvudkudden och förlossningsväskan. Ropar till mig älskling.
09.58 Nästan innan värken är över ringer jag förlossningen. Vet att det är mig de vill prata med. Viran kommer även hon in och sätter sig mer eller mindre på mitt huvud. Hinner i princip bara presentera mig när nästa värk kommer, slänger telefonen på älskling. Får tillbaka den vid ansiktet och får flera frågor från barnmorskan. Hon hör att jag har kraftiga värkar. Ber att få återkomma efter hon har pratat med sin koordinator.
10.05 ringer älskling efter min pappa som ska få komma och hämta Viran samt skjutsa in oss.
10.06 ringer barnmorskan tillbaka och säger att vi har fått plats hos dem! Blir överlycklig och samtidigt får jag en ny värk. I den ber jag älskling ringa efter ambulans, för jag kommer inte kunna åka vanlig bil in till förlossningen. Känns som jag har ett huvud mellan benen. Krystvärkar kommer
10.09 Ambulans tillkallas.
Till och från mellan 10.09 och 10.16 pratar älskling med SOS. Pappa försöker ringa min telefon och under ett av försöken blir han inkopplad i det samtalet som älskling har i trepart med en förlossningsperson på SOS samt en person på SÖS förlossning. Så pappa hör allt som sägs.
10.16 kommer pappa hit och börjar klä på Viran ytterkläderna, då vi meddelat att vi har ringt efter en ambulans. Tills nu har Viran suttit vid mitt huvud. Varje gång värken avtog försökte jag titta till Viran, hon tindrar med ögonen riktigt lycksalig när jag ser på henne och så trycker hon in täcket i min mun. De sekunderna jag hann se henne gav mig kraft att orka med nästa värk. Vid varje värk bullar jag upp täcket mot ansiktet och kramar det. Försöker andas och slappna av. Älskling ligger uppklämd bakom mig på huvudkudden och säger åt mig att andas och att inte krysta, vilket jag inte gör - krystar alltså, tror jag. Andas försöker jag febrilt göra, skriker till och ropar både en, två och tre gånger efter ambulansen. Säger vid ett flertal gånger åt honom att huvudet är på väg, nu är huvudet mellan benen. Får tillbaka att "nej då älskling, det är inget huvud här". Skäller tillbaka att "vad vet du om det? känn efter, det är där!" Mitt största problem under de sista minuterna då han vägrade gå med på att bebis var på väg ut var hur ska en bebis få plats i mina trosor?
10.20 När jag får ytterligare en värk och skriker efter ambulansen, för nu är huvudet halvvägs ut får jag hjälp av med trosorna, då älskling sett att huvudet är där. SOS rings upp igen och älskling säger att han nu kan se huvudet och får veta att ambulansen svänger av stora vägen nu så de bör vara hos oss om två minuter. Jag får en ny värk och "Nu är han ute" säger älskling till den han pratar med. Jag hör delar av båda sidor av det samtalet. "Född klockan 10.22. Vad blev det? Andas han? Lägg honom på mammans mage med handdukar över." Biet var väldigt blålila och pytteliten när han kom ut. Jag hann notera att navelsträngen låg över ena axeln bakom nacken, alltså inte runt halsen. Skönt! Tog någon sekund innan han började andas, men han skriker inget. Underbar känsla när han ligger på min mage, han andas och vi har lyckats förlösa vår son själva. Knappt någon hjälp ens över telefon. I samma ögonblick som vi hör honom andas och vi lägger honom på min mage hör vi ambulansen köra runt huset.
Från någonstans i lägenheten hör vi min pappa som är väldigt rörd av ögonblicket. Han skulle ju som sagt hämta Viran. Han finner sig ganska fort och kommer in och tar lite kort med telefonen. Så Biet är bara några sekunder mer eller mindre när han fotas första gången. Älskling hämtar kameran.
Viran får frågan om hon vill komma in och titta på lillebror och det vill hon. Älskling och hon står vid fotändan när ambulanspersonalen kollar till både mig och lillkillen. Älskling blir tillfrågad om han vill klippa navelsträngen - självklart! Viran vågade inte följa med fram till mig och göra det utan tog skydd hos morfar istället. Det blev lite jobbigt för henne när de kom hem till oss.
När vi är på väg ut till ambulansen frågar älskling om jag har med mig allt i väskan som jag behöver, eftersom jag inte har några kläder på mig, förutom ett par strumpor. Finner mig ganska snabbt och säger att allt är med, men jacka och skor måste jag ju ha. I ett tidigare inlägg har jag skrivit min packlista och ja, älskling… det kanske visst var en mening med att den, handbromsen, stod med =)
10.50 är vi inskrivna på förlossningen. Kändes väldigt lustigt att komma in till förlossningen med bebisen på magen och inte i magen. Folk på vägen in åh:ade när de såg lillkillen ligga inlindad på min mage. Då var jag väldigt stolt! Har spruckit så pass lite att det hade varit värre att sys. Underbart. Tre saker från min önskelista är uppfyllda, helst ingen smärtlindring, inte spricka - alltså inte sys och sen avnavling. Helst skulle det gå lite snabbare än Virans förlossning.
Älskling får klippa navelsträngen en gång till då de gjort en lång avnavling.
Vi fick den underbara fikabrickan och sen när jag fick gå iväg och kissa frågar barnmorskan om jag även vill duscha, hinner se mig i spegeln innan jag hoppar i duschen. När jag precis blött håret kommer jag på att min spegelbild såg både fräsch och pigg ut. Jag behövde ju egentligen inte tvätta håret, hade ju inte ens blivit svettig. Vilken förlossning!
En underbar upplevelse som vi alltid kommer att minnas och det var det absolut bästa som kunde hända. Jag är så glad och stolt över oss båda som klarade av det själva. Älskar dig skatten, du är så stark, lugn och duktig i alla situationer som kräver det. Du är helt enkelt bäst. Tack för att du gav mig vår underbara son!
Biet vägde 3440 gram och var 52 cm lång när han föddes.
Som ni alla säkert redan vet vid det här laget så har vår lilla son nu anlänt med buller och bång, typ… så här kommer hans förlossningsberättelse lite mer utförligt. Det här hände efter förra inlägget…
07.40 Jag tar min dusch och får tre värkar, som inte lindras av kokhett vatten, under den tio minuter långa duschen. Det var helt klart riktiga värkar. Plockar upp Viran som har vaknat och står i sängen och ropar på mig. Hon får äran att få upp sin pappa ur sängen. Storskatten får börja klocka tiden mellan mina värkar.
08.28 Får jag tag på en barnmorska på avdelningen där jag skulle göra överburenhetskontrollen. Jag berättar hur läget är just nu. Hon säger att jag får en tid hos dem till klockan 14.30, men det låter på henne som att jag inte kommer komma in till dem. Blir det mer aktivitet ska jag ringa in till förlossningen, men skulle det mot förmodan avstanna är jag välkommen för en ordentlig kontroll hos dem. Värkarna kommer med ungefär 6-8 minuter och gör inte så ont.
09.00 Storskatten fixar frukost till oss, plockar i köket samt klockar mina värkar. Jag vet nog inte riktigt vad jag gör…irrar nog omkring mellan alla rummen bara, försöker få i mig min smörgås men värkarna kommer tätare. Nu börjar de göra mer ont och jag får börja andas igenom dem. Viran säger "mamma sover" varje gång jag blundar. Tycker det börjar bli lite jobbigt med henne då hon är som en papegoja, upprepar samma sak hela tiden. Älskling förklarar för henne "att lillebror är på väg och att det gör ont, därför blundar mamma". Så efter det säger hon, "mamma ont nu" varje gång jag blundar. Tigger till mig två alvedon någon gång under frukosten, som han inte vill ge mig egentligen med kommentaren "vad ska du med dem till?"
09.17 ringer mamma och säger till mig att vi kan köra in så tar hon och kör hem bilen och Viran. Under samtalet får jag den första värken som börjar kännas riktigt obehaglig, ropar efter support. Talar om för henne att pappa får köra in oss då älskling inte får lämna min sida. Klarar inte värkarna utan honom. Äter klart min smörgås och känner att jag måste gå på toaletten, sen är det dags att ringa förlossningen. NU vill jag ha smärtlindring på hög nivå. Under tiden jag är på toaletten får jag några värkar, under en värk blir jag helt hysterisk. Känns som han är på väg och jag hinner tänka att jag inte ska göra en "Emma"(föda på toalettgolvet hemma, med ambulanspersonal). Älskling kommer in och försöker lugna ner mig - pratar, klappar och försöker få mig att andas. Känner plötsligt en liten hand på mitt ena knä. Viran står och klappar mig och säger "mamma ont i magen".
09.55 Tar mig in till sovrummet för att klä på mig det sista lite snabbt och sen ringa förlossningen. Värken kommer och jag slänger mig i fosterställning på sängen där jag får plats mellan huvudkudden och förlossningsväskan. Ropar till mig älskling.
09.58 Nästan innan värken är över ringer jag förlossningen. Vet att det är mig de vill prata med. Viran kommer även hon in och sätter sig mer eller mindre på mitt huvud. Hinner i princip bara presentera mig när nästa värk kommer, slänger telefonen på älskling. Får tillbaka den vid ansiktet och får flera frågor från barnmorskan. Hon hör att jag har kraftiga värkar. Ber att få återkomma efter hon har pratat med sin koordinator.
10.05 ringer älskling efter min pappa som ska få komma och hämta Viran samt skjutsa in oss.
10.06 ringer barnmorskan tillbaka och säger att vi har fått plats hos dem! Blir överlycklig och samtidigt får jag en ny värk. I den ber jag älskling ringa efter ambulans, för jag kommer inte kunna åka vanlig bil in till förlossningen. Känns som jag har ett huvud mellan benen. Krystvärkar kommer
10.09 Ambulans tillkallas.
Till och från mellan 10.09 och 10.16 pratar älskling med SOS. Pappa försöker ringa min telefon och under ett av försöken blir han inkopplad i det samtalet som älskling har i trepart med en förlossningsperson på SOS samt en person på SÖS förlossning. Så pappa hör allt som sägs.
10.16 kommer pappa hit och börjar klä på Viran ytterkläderna, då vi meddelat att vi har ringt efter en ambulans. Tills nu har Viran suttit vid mitt huvud. Varje gång värken avtog försökte jag titta till Viran, hon tindrar med ögonen riktigt lycksalig när jag ser på henne och så trycker hon in täcket i min mun. De sekunderna jag hann se henne gav mig kraft att orka med nästa värk. Vid varje värk bullar jag upp täcket mot ansiktet och kramar det. Försöker andas och slappna av. Älskling ligger uppklämd bakom mig på huvudkudden och säger åt mig att andas och att inte krysta, vilket jag inte gör - krystar alltså, tror jag. Andas försöker jag febrilt göra, skriker till och ropar både en, två och tre gånger efter ambulansen. Säger vid ett flertal gånger åt honom att huvudet är på väg, nu är huvudet mellan benen. Får tillbaka att "nej då älskling, det är inget huvud här". Skäller tillbaka att "vad vet du om det? känn efter, det är där!" Mitt största problem under de sista minuterna då han vägrade gå med på att bebis var på väg ut var hur ska en bebis få plats i mina trosor?
10.20 När jag får ytterligare en värk och skriker efter ambulansen, för nu är huvudet halvvägs ut får jag hjälp av med trosorna, då älskling sett att huvudet är där. SOS rings upp igen och älskling säger att han nu kan se huvudet och får veta att ambulansen svänger av stora vägen nu så de bör vara hos oss om två minuter. Jag får en ny värk och "Nu är han ute" säger älskling till den han pratar med. Jag hör delar av båda sidor av det samtalet. "Född klockan 10.22. Vad blev det? Andas han? Lägg honom på mammans mage med handdukar över." Biet var väldigt blålila och pytteliten när han kom ut. Jag hann notera att navelsträngen låg över ena axeln bakom nacken, alltså inte runt halsen. Skönt! Tog någon sekund innan han började andas, men han skriker inget. Underbar känsla när han ligger på min mage, han andas och vi har lyckats förlösa vår son själva. Knappt någon hjälp ens över telefon. I samma ögonblick som vi hör honom andas och vi lägger honom på min mage hör vi ambulansen köra runt huset.
Från någonstans i lägenheten hör vi min pappa som är väldigt rörd av ögonblicket. Han skulle ju som sagt hämta Viran. Han finner sig ganska fort och kommer in och tar lite kort med telefonen. Så Biet är bara några sekunder mer eller mindre när han fotas första gången. Älskling hämtar kameran.
Viran får frågan om hon vill komma in och titta på lillebror och det vill hon. Älskling och hon står vid fotändan när ambulanspersonalen kollar till både mig och lillkillen. Älskling blir tillfrågad om han vill klippa navelsträngen - självklart! Viran vågade inte följa med fram till mig och göra det utan tog skydd hos morfar istället. Det blev lite jobbigt för henne när de kom hem till oss.
När vi är på väg ut till ambulansen frågar älskling om jag har med mig allt i väskan som jag behöver, eftersom jag inte har några kläder på mig, förutom ett par strumpor. Finner mig ganska snabbt och säger att allt är med, men jacka och skor måste jag ju ha. I ett tidigare inlägg har jag skrivit min packlista och ja, älskling… det kanske visst var en mening med att den, handbromsen, stod med =)
10.50 är vi inskrivna på förlossningen. Kändes väldigt lustigt att komma in till förlossningen med bebisen på magen och inte i magen. Folk på vägen in åh:ade när de såg lillkillen ligga inlindad på min mage. Då var jag väldigt stolt! Har spruckit så pass lite att det hade varit värre att sys. Underbart. Tre saker från min önskelista är uppfyllda, helst ingen smärtlindring, inte spricka - alltså inte sys och sen avnavling. Helst skulle det gå lite snabbare än Virans förlossning.
Älskling får klippa navelsträngen en gång till då de gjort en lång avnavling.
Vi fick den underbara fikabrickan och sen när jag fick gå iväg och kissa frågar barnmorskan om jag även vill duscha, hinner se mig i spegeln innan jag hoppar i duschen. När jag precis blött håret kommer jag på att min spegelbild såg både fräsch och pigg ut. Jag behövde ju egentligen inte tvätta håret, hade ju inte ens blivit svettig. Vilken förlossning!
En underbar upplevelse som vi alltid kommer att minnas och det var det absolut bästa som kunde hända. Jag är så glad och stolt över oss båda som klarade av det själva. Älskar dig skatten, du är så stark, lugn och duktig i alla situationer som kräver det. Du är helt enkelt bäst. Tack för att du gav mig vår underbara son!
Biet vägde 3440 gram och var 52 cm lång när han föddes.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)