Biet är här!

Det här inlägget firar bloggens 100:de inlägg, det nya året - 2012 - samt vår lilla son som hann komma innan tidsfristen löpt ut. 

Som ni alla säkert redan vet vid det här laget så har vår lilla son nu anlänt med buller och bång, typ… så här kommer hans förlossningsberättelse lite mer utförligt. Det här hände efter förra inlägget…

07.40 Jag tar min dusch och får tre värkar, som inte lindras av kokhett vatten, under den tio minuter långa duschen. Det var helt klart riktiga värkar. Plockar upp Viran som har vaknat och står i sängen och ropar på mig. Hon får äran att få upp sin pappa ur sängen. Storskatten får börja klocka tiden mellan mina värkar.

08.28 Får jag tag på en barnmorska på avdelningen där jag skulle göra överburenhetskontrollen. Jag berättar hur läget är just nu. Hon säger att jag får en tid hos dem till klockan 14.30, men det låter på henne som att jag inte kommer komma in till dem. Blir det mer aktivitet ska jag ringa in till förlossningen, men skulle det mot förmodan avstanna är jag välkommen för en ordentlig kontroll hos dem. Värkarna kommer med ungefär 6-8 minuter och gör inte så ont.

09.00 Storskatten fixar frukost till oss, plockar i köket samt klockar mina värkar. Jag vet nog inte riktigt vad jag gör…irrar nog omkring mellan alla rummen bara, försöker få i mig min smörgås men värkarna kommer tätare. Nu börjar de göra mer ont och jag får börja andas igenom dem. Viran säger "mamma sover" varje gång jag blundar. Tycker det börjar bli lite jobbigt med henne då hon är som en papegoja, upprepar samma sak hela tiden. Älskling förklarar för henne "att lillebror är på väg och att det gör ont, därför blundar mamma". Så efter det säger hon, "mamma ont nu" varje gång jag blundar. Tigger till mig två alvedon någon gång under frukosten, som han inte vill ge mig egentligen med kommentaren "vad ska du med dem till?"

09.17 ringer mamma och säger till mig att vi kan köra in så tar hon och kör hem bilen och Viran. Under samtalet får jag den första värken som börjar kännas riktigt obehaglig, ropar efter support. Talar om för henne att pappa får köra in oss då älskling inte får lämna min sida. Klarar inte värkarna utan honom. Äter klart min smörgås och känner att jag måste gå på toaletten, sen är det dags att ringa förlossningen. NU vill jag ha smärtlindring på hög nivå. Under tiden jag är på toaletten får jag några värkar, under en värk blir jag helt hysterisk. Känns som han är på väg och jag hinner tänka att jag inte ska göra en "Emma"(föda på toalettgolvet hemma, med ambulanspersonal). Älskling kommer in och försöker lugna ner mig - pratar, klappar och försöker få mig att andas. Känner plötsligt en liten hand på mitt ena knä. Viran står och klappar mig och säger "mamma ont i magen".

09.55 Tar mig in till sovrummet för att klä på mig det sista lite snabbt och sen ringa förlossningen. Värken kommer och jag slänger mig i fosterställning på sängen där jag får plats mellan huvudkudden och förlossningsväskan. Ropar till mig älskling.

09.58 Nästan innan värken är över ringer jag förlossningen. Vet att det är mig de vill prata med. Viran kommer även hon in och sätter sig mer eller mindre på mitt huvud. Hinner i princip bara presentera mig när nästa värk kommer, slänger telefonen på älskling. Får tillbaka den vid ansiktet och får flera frågor från barnmorskan. Hon hör att jag har kraftiga värkar. Ber att få återkomma efter hon har pratat med sin koordinator.

10.05 ringer älskling efter min pappa som ska få komma och hämta Viran samt skjutsa in oss.

10.06 ringer barnmorskan tillbaka och säger att vi har fått plats hos dem! Blir överlycklig och samtidigt får jag en ny värk. I den ber jag älskling ringa efter ambulans, för jag kommer inte kunna åka vanlig bil in till förlossningen. Känns som jag har ett huvud mellan benen. Krystvärkar kommer

10.09 Ambulans tillkallas.
Till och från mellan 10.09 och 10.16 pratar älskling med SOS. Pappa försöker ringa min telefon och under ett av försöken blir han inkopplad i det samtalet som älskling har i trepart med en förlossningsperson på SOS samt en person på SÖS förlossning. Så pappa hör allt som sägs.

10.16 kommer pappa hit och börjar klä på Viran ytterkläderna, då vi meddelat att vi har ringt efter en ambulans. Tills nu har Viran suttit vid mitt huvud. Varje gång värken avtog försökte jag titta till Viran, hon tindrar med ögonen riktigt lycksalig när jag ser på henne och så trycker hon in täcket i min mun. De sekunderna jag hann se henne gav mig kraft att orka med nästa värk. Vid varje värk bullar jag upp täcket mot ansiktet och kramar det. Försöker andas och slappna av. Älskling ligger uppklämd bakom mig på huvudkudden och säger åt mig att andas och att inte krysta, vilket jag inte gör - krystar alltså, tror jag. Andas försöker jag febrilt göra, skriker till och ropar både en, två och tre gånger efter ambulansen. Säger vid ett flertal gånger åt honom att huvudet är på väg, nu är huvudet mellan benen. Får tillbaka att "nej då älskling, det är inget huvud här". Skäller tillbaka att "vad vet du om det? känn efter, det är där!" Mitt största problem under de sista minuterna då han vägrade gå med på att bebis var på väg ut var hur ska en bebis få plats i mina trosor?

10.20 När jag får ytterligare en värk och skriker efter ambulansen, för nu är huvudet halvvägs ut får jag hjälp av med trosorna, då älskling sett att huvudet är där. SOS rings upp igen och älskling säger att han nu kan se huvudet och får veta att ambulansen svänger av stora vägen nu så de bör vara hos oss om två minuter. Jag får en ny värk och "Nu är han ute" säger älskling till den han pratar med. Jag hör delar av båda sidor av det samtalet. "Född klockan 10.22. Vad blev det? Andas han? Lägg honom på mammans mage med handdukar över." Biet var väldigt blålila och pytteliten när han kom ut. Jag hann notera att navelsträngen låg över ena axeln bakom nacken, alltså inte runt halsen. Skönt! Tog någon sekund innan han började andas, men han skriker inget. Underbar känsla när han ligger på min mage, han andas och vi har lyckats förlösa vår son själva. Knappt någon hjälp ens över telefon. I samma ögonblick som vi hör honom andas och vi lägger honom på min mage hör vi ambulansen köra runt huset.

Från någonstans i lägenheten hör vi min pappa som är väldigt rörd av ögonblicket. Han skulle ju som sagt hämta Viran. Han finner sig ganska fort och kommer in och tar lite kort med telefonen. Så Biet är bara några sekunder mer eller mindre när han fotas första gången. Älskling hämtar kameran.

Viran får frågan om hon vill komma in och titta på lillebror och det vill hon. Älskling och hon står vid fotändan när ambulanspersonalen kollar till både mig och lillkillen. Älskling blir tillfrågad om han vill klippa navelsträngen - självklart! Viran vågade inte följa med fram till mig och göra det utan tog skydd hos morfar istället. Det blev lite jobbigt för henne när de kom hem till oss.

När vi är på väg ut till ambulansen frågar älskling om jag har med mig allt i väskan som jag behöver, eftersom jag inte har några kläder på mig, förutom ett par strumpor. Finner mig ganska snabbt och säger att allt är med, men jacka och skor måste jag ju ha. I ett tidigare inlägg har jag skrivit min packlista och ja, älskling… det kanske visst var en mening med att den, handbromsen, stod med =)

10.50 är vi inskrivna på förlossningen. Kändes väldigt lustigt att komma in till förlossningen med bebisen på magen och inte i magen. Folk på vägen in åh:ade när de såg lillkillen ligga inlindad på min mage. Då var jag väldigt stolt! Har spruckit så pass lite att det hade varit värre att sys. Underbart. Tre saker från min önskelista är uppfyllda, helst ingen smärtlindring, inte spricka - alltså inte sys och sen avnavling. Helst skulle det gå lite snabbare än Virans förlossning.

Älskling får klippa navelsträngen en gång till då de gjort en lång avnavling.

Vi fick den underbara fikabrickan och sen när jag fick gå iväg och kissa frågar barnmorskan om jag även vill duscha, hinner se mig i spegeln innan jag hoppar i duschen. När jag precis blött håret kommer jag på att min spegelbild såg både fräsch och pigg ut. Jag behövde ju egentligen inte tvätta håret, hade ju inte ens blivit svettig. Vilken förlossning!


En underbar upplevelse som vi alltid kommer att minnas och det var det absolut bästa som kunde hända. Jag är så glad och stolt över oss båda som klarade av det själva. Älskar dig skatten, du är så stark, lugn och duktig i alla situationer som kräver det. Du är helt enkelt bäst. Tack för att du gav mig vår underbara son!


Biet vägde 3440 gram och var 52 cm lång när han föddes.